Idag var det avslutning. Nu är nian klart. Finito. För alltid. Det känns faktiskt rätt sorgligt, det är ju vissa personer man vet att man inte kommer hålla kontakten med. Fatän man gått tillsammans med dem i nästan hela ens liv. Ja, några av oss har hängt ihop sedan dagis. På ett sett har det ju blivit som en slags familj, inte för att vi alla känt varandra särskilt bra. Vi har snackat skit, varit elaka - men nu i slutändan undrar vi varför vi hatat varandra. För när man sitter där i kyrkan och hör rektorns usla tal om val i livet inser man att man älskar allihopa. Man vet inte vad man har för ens det är borta. Nej, jag grät inte. Det´var inte äns nära. Men det kändes ändå sorgset. Någon frågade ironiskt fall det var tråkigt att sluta nian. Jag svarade både och till personens förvåning. Det är en underbar känsla med en nystart och en hel sommar framför sig utan matteprov och krav. Efter sommaren dock kommer pressen vara högre. Lixom kraven.

Det känns som om jag gjort det här nu. Att den jag växt ifrån Futurum. Det har funnits stunder när jag velat bränna ned den till grunden. Men i mitt hjärta kommer den alltid vara. Fina minnen som kommer bli bättre och photoshopade med åren. För man glömmer ju nästan alltid bort det dåliga. Iallafall jag.

Tack. Det här var mitt tal till nationen.