Bloggar är så otroligt skrattretande; titt som tätt är det någon bloggare som ska skriva en fråga på sin blogg, då menar jag inte en åsiktsfråga utan något i stilen med "Vad är egentligen det här för en byggnad på bilden?". Ingen tävling. Bara en förvirrad liten blogg-personlighet som vill ha svar. Nu kommer då det roliga, att det är inte en som ska svara på frågan - utan ungefär 50 stycken ska skriva samma svar till henne. Första tjugo - okej. Men hur tänker man egentligen när det här svaret man vill skicka redan publicerats otagliga gånger av människor så entusistiska att de bara måste tro att de också är de första som kommer med svaret. Ibland blir man bara så trött och tappar allt hopp om mänskligheten. Igår var en väldigt bra dag, jag och Tess började dagen på Xoko där vi förstås disskuterade hur man utalade namnet på detta café och drack god latte. Sedan var det shopping för fulla muggar. Jag hittade lite härliga nya saker att hänga i garderoben, nya leopardmönstarde påslakan, roomspray som luktar sinnesjukt gott och bananshampoo och balsam från The body shop. Det blev lunch på Zanzibar där jag nu har blivit stammis så det kände igen mig. Rasmus, Eva och jag ska dit imon igen och äta middag, very nice! Pluggandet går extremt segt på lovet, jag har aldrig varit med om något mer ineffektivt. Jag borde verkligen träna men efetrsom hela min släkt har bestämt sig för att dra iväg till olika platser (bland annat thailand) så är det ingen som kan skutsa mig (tänk inte ens tanken att jag skulle ta moppen, jag körde den förut idag när jag skulle köpa en jacka och det var ta-me-fasiken det kallaste). Jag önskar jag kunde träna, känner mig som en riktig tjockis. Och på tal om det, igår när jag skulle kolla upp hur många kalorier det var i en påse 100 g japanmix fick jag nästan hjärtsvikt. Jag satt där framför datorn med Rasmus och hittade informationen att det var 400 kcal. Tja tänkte jag, det var ju mer än jag väntat mig, nästan lika mycket som sex paket nötkräm. Då säger Rasmus "Nej lina det är 400 000 kalorier du ser ju att det står ett k framför, det står för kg". Så var det ju förstås inte, men jag har pluggat allt för mycket fysik-prefix på senaste tiden. Herrejissnanes.


Fantastiska bilder!

Det var inte alls länge sedan jag slutade skriva här på bloggen men idag kunde jag bara inte hålla mig borta från tangentbordet. Jag måste få ventilera mig lite och få göra utlopp för min kreativitet på något sätt. Paulina tyckte att jag skulle börja blogga igen, och eftersom allt Paulina säger kan upphöjas till allmän lag så övervägde jag saken. Men sedan när jag berättade om mina fundering för Eva sa hon att hon inte tyckte jag skulle göra det eftersom jag redan håller på att bränna ut mig. Jag skulle inte hinna. Och det är ju i och för sig sant, däför är det här bara ett enstaka inlägg. Vi har äntligen fått hötslov vilket många av oss firade genom att göra det fantastiskt roliga högskoleprovet. I lördags gick jag alltså upp klockan sex för att sedan befinna mig på Westerlundska i åtta timmar, ta en fika med en mycket trevlig människa och sedan åka till Tyresö för att äta mat med lite vänner. Mycket trevligt, där och då fick jag verkligen känslan av att det här skulle bli ett lugnt och sansat lov, redan första dagen var jag ju bara uppe i 22 timmar. Nemas problemas. Ikväll kommer Rasmus hit och vi ska se på film och mysa lite granna. Väldigt trevligt. Vädret är så äckligt att det är ohälsosamt att gå ut, gör för guds skull inte det! Jag funderar över fall jag ska börja skriva dagbok eller något i den stilen, jag har ju faktiskt en dagbok som jag skrev i för några år sedan eller något. Men antagligen är jag för mycket av en exhibitionist för att vilja hålla mina tankar och åsikter för mig själv (bara för att det är sååå många som läser den här bloggen, hoho). Mitt rum är rätt fint just nu, väldigt mycket rosa kuddar och hjärtan överallt vilket känns bra när jag jämt går runt och är deprimerad och oroar mig för prov, då kan jag muntras upp lite av denna skära idyll. Okej deprimerad och deprimerad, jag känner mig lite nere. Men som vi alla vet så raderar ett Sex and the city avsnitt en sån känsla på en halvtimme. Jag borde ju egentligen inte skriva såhär långt för ingen människa vid sinna sinnes fulla bruk skulle orka läsa allt det här ord-bajsandet. På onsdag ska jag och Therése göra det vi är bäst på, some serious shopping. Det känns skönt, att handla är en slags terapi för mig och någon fom av motivation. Det är faktiskt inget fel med det. Rasmus säger att det är en sjukdom, jag säger att det bara är ett beroende; som alkolism - och det har väl ingen dött av?